På nyårsafton för tre och ett halvt år sedan tillbringade jag dagen i valplådan då Isa födde sin tredje kull valpar. Först ut kom en tik som också skulle bli vald som nummer ett att få stanna kvar här i familjen. Coral blev hennes namn och hon fann sig snabbt i övriga hundflocken och blev en favorit i mattes hjärta.

Strax innan semestertider första sommaren en vardagkväll hände en olycka och strax innan stängningsdags på Skara djursjukhus konstaterades att Coral vridit av sitt högra bakben. Semesterkassan blev snabbt tingad.

I ett antal veckor åkte vi skyttetrafik till djursjukhuset för omgipsning, minst två ggr i veckan. Sövd blev hon varje gång och fick stående antibiotika och inflammationshämmande. Inget skulle ju gå lätt, så som grädde på moset skavde gipset ett fult hål på hasen och helt plötsligt blev såret värre än brottet. Ännu mer mediciner och strikt stillhet. Det här såg ju lovande ut för en unghund som hade sin viktigaste säsong framför sig, så hösten 2009 nosade hon på någon rapphöna men mycket mer än så blev det inte.

Till min glädje återhämtade hon sig mer och mer och benet verkade hålla. Muskulaturen började jämna ut sig och att benet idag är lite snett är ett litet problem. Med försiktig igångsättning fattade hon den jaktliga galoppen snabbt och 2010 startade ett par prov i unghundsklass med gott resultat. Utvecklingen höll i sig och provsäsongen 2011 blev hennes. Av totalt fem starter denna säsong blev hon i slutet på november jaktchampion.

För några veckor sedan fick jag ett glädjande besked från Svenska Vorstehklubben att min Coral hade tilldelats 2011 års vandringspris ”Friarbägaren” som står för Bästa tik, Strävhårig vorsteh. Jag är verkligen stolt och jätteglad för detta pris och det är med sorg i hjärtat jag inte har möjlighet att ta mig till Piteå för att personligen ta emot priset, men jag lovar att det kommer att bli något extra till Coral den dagen.

Tack!